Mina jag o Ipren...

Jag o min kropp är inte sams alls.
Min rygg är elak mest hela tiden, bara olika mycket från dag till dag.
Ipren för att kunna jobba, för dit vill jag verkligen gå.
Resten av kroppen känns som en annan person.
Jag har liksom tagit distans från den, för den sköter sig inte.
Detta gör så klart saken värre.
Fumlig, ovig, otränad o så vidare...
.
Jag vet egentligen att jag borde vara en tämligen fantastisk person.
En rätt underbar tjej när allt kommer omkring.
I helhet en rätt härlig människa.
Ändå är det svårt periodvis att tro på det.
Jag fattar inte hur det ska kunna vara så förbenat svårt, att utrota ogräset i skallen som gör att jag tänker så där?!
Det finns vackra rosor, det finns solrosor som vackert sträcker sig mot solljuset nu när våren kommer.
Första solbrännan som gör att man ser så där levande ut igen efter en lite för lång vinter.
Att man hållt igång o varit omkring så handlederna ser så där smala men nästan muskulösa ut, det gillar jag på mig själv.
Mina ögon som framhävs med bara lite mascara. 
Jag vet vilka delar jag gillar, o det är inte så många, men oftast kan jag se dom som fina även en dålig dag.
Det är, när mina "säkra kort" inte funkar, jag blir rädd.
Jag vet ju så väl att det är sant, annars hade jag ju aldrig haft så många underbara människor omkring mig.
Ändå finns de där.... "ogrästankarna"... rötter som sitter djupare än på en maskros.
FAN TA DOM!!!
Jag vill dra ut dom, spotta på dom, stampa på dom o elda upp dom.
Vet ni, jag kanske rent av gör det.
Skriver en lista av elaka tankar, o gör allt det där, river sönder den, hoppar på den, spottar på den, o sen eldar upp den.
Så alla tankarna är borta sen.
För visst var det väl så att allt man tror på går att genomföra, är sant?!
.
Frågan är väl egentligen varför det är så svårt att be om hjälp?
Varje gång jag vågar berätta på riktigt så känns det bättre sen.
Det lättar som fan när jag vågat säga det högt till någon.
Ingen är ju perfekt, även om många är rätt nära.
Jag känner flera, som är operfekta men så älskvärda att man älskar deras brister lika mycket som resten av dom. 
Min pojkvän är förstås en av dom.
Kanske den vars små brister jag älskar mest.
Herregud som jag älskar honom!
Så där mycket så det liksom inte går att förklara, man bara älskar med hela sig själv.
O ändå tror jag det finns en större kärlek, som jag inte känt.
Den man får till sina barn.
Men det är ett senare kaptiel.
.
Nu känns det bättre. 
Älsklingen ligger redan i sängen.
Godnatt.
.
//Milli

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0